När man bara ger och ger, utan att få något tillbaka. Vad gör man då? När man ger, försöker, hör av sig, bjuder med, men inte får någonting tillbaka. En enkelriktad vänskap. Men det gör så ont. Så ont, så ont, så ont. I en kärleksrelation hade jag inte stått ut såhär länge. Men när det kommer till en vänskapsrelation så tenderar man till att hålla ut längre, varför är det så? Varför har man inte den respekten för sig själv att man släpper det? Om en kille hade hållit på så hade han varit droppad för hur länge sen som helst. Men nu. En person man har så många minnen med. En person som jag de senaste månaderna har gråtit över, har förbannat mig över och bara varit så ledsen över. Hur någon kan vara så egoistisk, strunta i mig när jag har gett allt.
Sen blir jag så arg på mig själv. Arg för att inte jag går vidare. Arg för att jag krampaktigt håller mig kvar fastän jag vet att du har släppt för längesedan. Arg och besviken för allt som är. Vi kunde ha funnits där för varandra för vi var vilsna under samma period. Men istället går du till en person som var en av mina tryggaste klippor. En som jag kunde prata, skratta och gråta med. Ni står tillsammans nu. Ni är varandras trygga klippor. Och jag fortfarande en vilsen själ.
Förlåt om detta inlägget var rörigt men ibland är det skönt att låta fingrarna knappa frenetiskt på tagenterna och bara låta alla tankar komma ut.
